Vinterkräksjukan

Nu när hösten sakta glider in i vinter börjar farsoten ta fart. Vinterkräksjukan. Ja, inte den med feber och där magen kommer upp och svämmar över i munnen. Nej, den jag syftar på är den där då det kräks upp en mängd åsikter. Den tid när många får frossa av ovisshet. Då ingen, varken klubbar, spelare och supportrar har någon bra koll på läget. Då även en del ogenomtänkt kommer ur munnen på vissa utan att hjärnan varit påslagen.

Hela Sveriges herr Larsson kunde inte hålla sig utan spydde på i det politiskt korrekta att tycka illa om Royal League. Henke hade väl tänkt krypa in i värmen hemma och mysa tills vårsolen behagar visa sig. Att denna turnering är hans födkrok kom inte för honom. Att detta är enda chansen för bra svenska lag att få bra matchning mot bra lag, med bl.a. CL-erfarenhet, under vinterhalvåret tyder bara på att han varit från landet länge. Att skylla på underlaget och yttre förhållanden är än mer pinsamt. Bra spelare behärskar de flesta underlagen och bra lag vinner alltid i längden. En bortamatch i CL borta i Moskva eller Kiev under vintermånaderna är inte att leka med. Pressen ska istället sättas på klubbarna att bygga arenor för framtiden och som passar för svenska förhållande, inte på att det ordnas penningstinna turneringar. Att till sista säga att han har rätt att tycka vad han vill är ett riktigt lågmärke. Tycka får han hur mycket han vill för mig men att gå ut med det är rent tjänstefel mot HIF, deras fans, alla fotbollsungdomar och resten av fotbollssverige. Jag tycker att Henke är en av de bästa spelare Sverige haft genom tiderna men toppar tyvärr listan över tråkiga och innehållslösa intervjuobjekt tillsammans med Svennis och Lagerbäck. Lika tråkig att lyssna på som att titta på när färg torkar.

Kategorin svenska fans runt i landet fullkomligt fyllde hinkar med galla när fönstret till vinterkräksjukan öppnades. Nu fick tränaren en känga för sin tråkiga taktik. Och att den och den spelaren bytte klubb var skönt för de hade inte klubbkänslan. Och en tredje som inte platsat under året måste nu få en ordinarie plats så det så. Säga vad man vill. En fotbollssäsong börjar och slutar inte. Det är bara varianter på diskutionsunderlaget som skiljer under ett år. En ligatabell. Ett förvärv. En kvalmatch. Hur grabbarna såg ut på tisdagspasset i februari.

Jag har slutat förvånas över hur mycket engagemang det finns runt alla lag i vårt land. Att tyckandet är utbrett förstår man då 3.270 fotbollsföreningar med 35 000 lag spelar 525 000 seriematcher på ett år. Med den vissheten kan man inte bli annat än imponerad. 80% av alla ledare jobbar ideellt och de flesta av spelarna betalar för att spela. Deras fotbollsplaner är allt annat är perfekta. De får spela i ur och skur. Ibland träna i skenet av sina egna bilars strålkastarbelysning. Tränare och ledare som lägger ner många oavlönade timmar i veckan året om för att utbilda unga spelare som sedan ska upp i seriesystemet. Några blir utlandsproffs och ett fåtal får spela i Landslaget. En liten grupp kan flytta hem till Sverige med en kappsäck full med guldmynt. Det är bl.a. de som gnäller. De skulle komma ut på landsorterna och återminnas hur de själva startade sina karriärer. Med den insikten kanske underlaget i deras nästa match inte är så illa.

5 backar är inte fler än än 4 elefanter

Jag tycker om försöken att få motståndarna ur kurs. Mota Olle i grind. Ta udden av deras anfallsförsök. Detta sker via ett effektivt försvarspel. Varje eget anfall är frukten av ett effektivt försvarspel. Därför ser jag försvarsspelet som kärnan för framgång. Jag tycker inte om dessa kombinationer med 4-3-1-1 och 4-2-3-1 och ännu värre 1-4-4-1. Jag föredrar 4-4-2 uppställning i grunden. Detta pga att jag anser att försvarsspelet börjar redan uppe i anfallet. Därför kan man inte begära att en enda spelare ska täcka 70 meters spelbredd. Nu säger dessa siffror egentligen inte mycket om hur ett lag egentligen spelar. De kan däremot ge en beskrivning på vilken grund tränarens spelmodell vilar. 4-4-2 kan vara mycket defensivt när motståndarna erövrat boll. Då går 4-4 direkt i försvar med mittfältet strax nedanför mittlinjen och backlinjen 7 meter bakom dessa.. De två topparna får sköta pressen på motståndarnas planhalva. När laget vinner tillbaka bollen och vill vara riktigt offensiva flyttar, beroende på vilken sida anfallet börjar, en av ytterbackarna upp och blir en yttermittfältare. Från en på snudd 8-2 uppställning slår man om till en 3-5-2 uppställning. Detta är ett exempel på att siffrorna bara är en beskrivning under en kort stund under en match. Hur många varianter ett lag använder under en match beror på tränaren men mest på spelarnas förmåga och utbildning.
Degerfors förre tränare förespråkade en mer försvarsinriktad grund 4-5-1. Där två av mittfältarna låg marginellt längre bak än övriga mittfältare. Sedan ville han att omställningen skulle bli 4-2-3-1 där de tre sistnämnda skulle ösa på framåt och de andra två släpa bakom. Efter en fin vårsäsong kom en sämre höstsäsong efter att Mendes flyttat från klubben. Han saknades då systemet eller spelmodellen kräver en toppforward av mycket hög klass. Jag tycker ändå att Tony Gustavsson gjort en strålande insats för vår röd-vita klubb. Han har infört ett modernt ledarskap. En mer noggrannhet i beslutsprocessen. Dessutom har han inte varit så imponerad av fallande stjärnor. Jag har inte alltid varit överrens med honom. Och fler med mig. Men han har gjort skäl för sin lön och ska för alltid behandlas med respekt.

Ensam om spel i två lag.

Jag var på Degerfors kansli idag. Jag var där för att hämta den redan kultförklarade boken "Skitiga Bullen". Utanför låg StoraValla med saftigt grönt gräs och städade läktare som om det skulle bli match till kvällen. Inne på kansliet var det fart. En hel del människor fladdrade förbi och nickade. Medan jag stod där tänkte jag att man kanske skulle varit en fluga i taket. Kunnat smita in i rummen och lyssnat på mötena som hölls. Hur de resonerarde. Vilka beslut som togs. Mycket smaskigt hade jag kunnat skriva om. Men det också varit en nära döden upplevelse. Jagad av flugsmällor eller fastnat i flugpapper, nej jag tror jag föredrar att lida av nyfikenhet. Jag fick min bok och gick ut. Klev i bilen samtidigt som en annan bil parkerade bredvid. Det var klubbchef Andersson. Vi nickade till varandra och jag åkte hemåt. På vägen kom jag på att Andreas Andersson är den ende spelare som spelat i mina båda favoritlag. Förrutom Degerfors IF med 40 matcher och 16 fantastiska mål, köptes han av Newcastle Uniteds dåvarande tränare Kenny Dalglish 1998. Han blev aldrig någon populär spelare på St. James´s Park men hann med 27 matcher och 4 mål för Skatorna innan han såldes till AIK. Lustigt att möten med människor ger nya insikter.