Ångest i februari

Närmar mig infarten från öster. Svänger in på genomfartsgatan som löper genom samhället. Klockan är 11.17. Några få människor är i rörelse denna lördagsförmiddag. Kanske är de flesta hemma i soffan, värmen och OS. Några ser jag med påse från affären. Någon har förmodligen varit i spelbutiken i hopp om vinst. Svänger av vid polisstationen och gliden sakta ner mot rondellen med den stora fotbollen i kall metall. Ser en kyrka på håll. Svänger vänster och ser så småningom en annan nästan religiös dome. Väl framme är arenan inbäddad i vit, fluffig snö. Även den gamla läktaren har svepts in i plast mot de byiga vindarna. Ingen aktivitet syns alls. Inte ens några fotsteg på den helvita grusplanen efter stängslet. Det är långt kvar. Långt kvar tills dess att samhället tinar upp. Långt kvar tills långväga och lokala supportrar med stora steg förväntansfullt kliver mot biljettluckorna. Långt kvar innan planen ligger där så perfekt grön som den brukar. Långt kvar innan hejaklacken får blåsa struparna fria från vinterns kärva smak. Det är detta som är ångest i februari. Denna månad då förra serieavslutningen känns som en svunnen tid men premiären otåligt långt borta. Kallt, mycket snö. Allt känns konserverat för all framtid. Svänger ut från parkeringen och styr mot rondellen igen. Tänker att nu sitter, ett stenkast från Valla, Filip med sin kaffekopp i värmen och funderar på hur startelvan till premiären kommer att se ut. Två stenkast från Valla står säkert Maggan i köket och funderar på hur det ska gå för hennes rödvita hjältar i år. Jag styr så småningom ur samhället. Det är långt kvar tills dess laget är redo att ta sig an sina motståndare. Långt kvar att tycka, tänka och analysera hur, varför, när, kanske, om. Det är en hård tid att genomlida för en rödvit supporter. En hård tid av frågor men inga säkra svar. Det är nu den riktige supportern står upp och bedyrar sin trohet till laget och föreningen trots motgångar under försäsongen. Jag ser nu bara skog i backspegeln. Men jag vet att jag kommer att återvända när det är dags. Hur långt det än är kvar.

Äntligen!

Äntligen! brukar Gert Fylking säga när Nobelpriset i litteratur kungöres.
Äntligen! säger jag också när Newcastle United Football Club kungör att tränare Souness gjort sitt i klubben.
Äntligen! säger jag när laget vinner mot Portsmouth och håller tätt bakåt.
Äntligen! säger jag när kungen av alla kungar, Alan Shearer, gjorde sitt 201 mål och går till historien som bäste målskytt i klubben genom tiderna.
Äntligen! kan jag lugnt se fram mot vårsäsongen med de svart-vita.
Äntligen! kan jag än en gång konstatera vad noga det är att man sätter rätt person på rätt plats - från början.
Howay Lads.