Haklapp och DIF-nalle

Var på 2-års kalas i söndags. Födelsedagsbarnet fick en nalle med Degerforströja på. På årets kalas kunde jag sitta helt avspänd. Annat var det förra året på 1-årskalaset. Det krockade nämligen med kval-rysare 2, mot Umeå. Vi var två DIF-entusiaster som snabbt tog de platser vid kaffebordet som hade bästa insynen mot TV-rummet. Där bläddrade vi upp 377 på texten. Då och då ryckte det till i rutan och mål trillade in i matcherna. Vi följde spänt den stela bilden på TVn och drack vårt kaffe. Då ställningen i matchen DIF-Umeå var 1-2 tycktes TV-bilden ha frusit fast. Det enda som hade fart var klockan. Tankarna for genom huvudet. Ska det bli ännu ett misslyckande? Kan inte någon högre makt göra något? Fr.o.m nu hörde jag inga röster i köket. Koncentrationen var maximal. Det närmade sig slutet av alla helvetes kvalmatch då rutan ryckte till. Både hjärtslag och andning stannade upp. När vi efter några sekunder fattat vilket lag som gjort mål och vilken konsekvens det skulle innebära, utbröt ett vilt jubel. Både barn och fruar tittade förstummat på oss. Men de var liksom vi glada när slutresultatet kom upp i cyanblått. 2-2. Nu kunde äntligen barnkalaset fortsätta och alla var med. Ett-åringen fick en hak-lapp med DIF-emblemet på av mig. Kanske en blivande Vulkan i framtiden.